Torsdagen den 5 februari 2009 kommer att gå till historien. Det var nämligen då som alliansregeringen bröt ett mer än trettioårigt trauma, som rått kring energipolitiken i Sverige. Det inleddes med Torbjörn Fälldins utspel inför valet 1976 att inte tillåta laddning av fler kärnkraftreaktorer i Sverige. Han hade blivit lurad av fusionsforskaren Hannes Alvén m.fl. att säga nej till fler reaktorer, som byggde på tekniken att klyva atomer. Och på detta fick Torbjörn med sig en stor del (ca 25%)av svenska folket.
Historien kom därefter att utvecklas så att Torbjörn Fälldin blev den statsminister som gett flest laddningstillstånd för reaktorer i Sverige under åren 1977 och 1978. Frågan blev till slut så traumatisk för honom att han avgick.
Energipolitiken blev därefter en lekstuga för alla kommande regeringar från folkomröstningen 1980 under Palmes tid, till Birgitta Dahls oåterkalleliga beslut 1988, som upphävdes 1991 av dåvarande S-regering, för att några år senare under Göran Perssons regering leda till en helt onödig stängning 1999 av Barsebäck 1 och 2005 av Barsebäck 2. Och under alla dessa år har motståndarpartierna till kärnkraft (läs MP, V och några C- och S-are) agiterat för det förnyelsebara "vad skall in sol och vind". Mycket väsen för lite ull har blivit följden under nästan 30 år. Fortfarande idag står vattenkraften och kärnkraften för vardera ca hälften av vår elförsörjning. Stängningen av Barsebäck har kompenserats av effekthöjningar i de övriga tio reaktorerna.
Det är därför mycket glädjande, för en som jag som arbetat hela mitt yrkesverksamma liv i energibranschen, att konstatera att vi nu ser en helt ny energipolitik födas. En satsning skall nu ske på såväl förnyelsebar energi som på kärnkraft. Allt i syfte att få ner utsläppen till atmosfären och för att trygga industrins och samhällets utveckling. Detta är mycket bra. Vi får en långsiktighet i energipolitiken igen. All heder åt alliansregeringen och speciellt till Maud Olofsson. Hon förtjänar all respekt som har vågat bryta med Fälldin-doktrinen från 70-talet.
Alliansens nya energipolitik blir en mycket svår nöt att knäcka för Mona Sahlin (S), som nu gått i säng med V och MP. Klarar hon att mot kärnan i arbetarrörelsen inom LO hålla ihop ett sådant samarbete? Ja det får naturligtvis tiden utvisa men jag tror inte att hon klarar det.
1 kommentar:
Hej Ronald och Elin,
kul att se att ni har en egen blogg! Bra skrivet om kärnkraften och inväntar med spänning hur S skall hantera detta så att inte partiet spricker för det finns nog väldigt få LO-medl. som inte förstår att deras välfärd är nära kopplad till energifrågorna! Min hypotes är att S kommer att tvärvända snart och hellre ta risken att den rödgröna röran spricker! Fast MP:s Maria och Peter trånar så hårt att bli ministar att de kan tåla vissa härdsmältor!
Hälsar bengt@betola.se
Skicka en kommentar